Vi hade tänkt oss en lunch i Florens. Men efter att ha irrat runt och letat parkering i 45 minuter och passerat Ponte Vecchio två gånger gav vi upp och konstaterade att vi har ju varit här ett par gånger förut, så varför inte bara resa vidare? Folk körde som tokar, tutade och bar sig åt och vi var livrädda för att krocka med vår hyrbil i de trånga gränderna.
Vi åkte till Montecatini Terme, där vi bokat två hotellnätter. På vägen från San Gimignano passerade vi förresten Poggibonsi där flera husbilsfabriker finns. Vi såg hundratals färdiga husbilar och därtill en massa delar av husbilar. På en skylt stod det Rimor (märket på vår egen husbil) så maken sprang in på ett kontor och frågade. Han fick träffa en trevlig kvinna som meddelade att Rimor flyttat tillverkningen en bit bort men de tog såklart inte emot besök sådär spontant. Vi nöjde oss med att åka förbi – det blev inga bilder tagna men det var ju lite kul ändå!
Så åkte vi till Montecatini och checkade in på Parme e Oriente.
Nu var det hög tid för lunch så vi promenerade iväg och tog en pizza på en uteservering. Det var strax över 20 grader och sol – härligt! Vi fick sällskap av en liten pippi som dessutom flög iväg och hämtade sin fästman. Hon skulle väl presentera det trevliga svenska paret för honom! Fobier är till för att övervinnas – jag är egentligen livrädd för fåglar men visst var denna lilla dam söt!
Lilla Fröken Fågel.
Sedan gick vi genom parken mot bergsbanan som skulle ta oss upp till Gamla stan som ligger högt ovanför den modernare staden. Bergbanan är byggd 1898 och har vagnar av trä. Vi är båda extremt höjdrädda och hade först bara skrattat åt det hela, men så ville vi gärna upp till den gamla stadskärnan, så vi tog mod till oss.
Jörgen på plats i bergbanan från 1898.
Det var inte så farligt skulle det visa sig. Och helt klart värt ”besväret”. Däruppe hittade vi en liten mysig by. Med fantastisk utsikt.
Besök i byns ena kyrka.
Vädret var ju underbart så det fick bli en Aperol Spritz på en uteservering.
Jörgen njöt i solen. Så även katten bredvid.
Så gick vi vidare till den större kyrkan. Det visade sig ha blivit konsthall! En jättefin utställning och lite kul idé: man hade hittat en massa bilder från början av 1900-talet och så hade man tagit samma bilder igen mellan 2005 och 2013.
Altaret fanns förstås kvar.
Sedan var det dags att åka ner igen.
Bergbanan är från 1898 och en riktigt trevlig upplevelse – även för höjdrädda.
Vi avslutade så småningom kvällen med middag på hotellets utmärkta restaurang – med ”lite förrätt” i toscansk anda, följt av tortellini respektive risotto.
Lämna ett svar